Det här är den andra och avslutande delen om elefanter, modernistisk och senmodernistisk arkitektur samt stadsplanering. I den första delen besökte vi ett fult parkeringshus på Norrmalm och den sedan länge försvunna elefantroboten Bensina.
Elefanthuset
När Skansens elefanter flyttade härifrån 1992 var Bambina sedan länge bortgången och den sista elefanten som levde här kallades för Bimbo (Shiva). Den elefantanläggning som då kom att stå utan hyresgäster uppfördes 1960 och ritades av Holger Bloms arkitektkontor och ansvarig arkitekt var Lars Fries. Vid tiden för färdigställandet var det sannolikt världens mest moderna elefantstall. Med avancerade och energibesparande ventilationslösningar, ljusinsläpp genom stora betongglaspartier och en klurig hantering av gödsel och avfall. Där en stor stållucka i golvet öppnades för att med gravitationens hjälp kunna skyffla ned halm och gödsel till en container som tömdes med hjälp av lastbil en gång per vecka. På samma gång typiska och unika lösningar, i sin enkelhet och genomtänkta funktionalitet. Elefantstallet var del av ett större ombyggnadsprojekt på Skansen som även innehöll nya anläggningar för apor, sälar och pingviner. Alla utförda i mönster – eller brädgjuten armerad betong.
Idag har det flyttat in apor i elefanthuset och flera av de speciallösningar som var integrerade i byggnaden används inte längre. Problemet med hur vi hanterar den här typen av ytterst specifika och unika byggnader från 1900-talet aktualiseras ofta och inte enbart i zoologiska sammanhang. Havrekvarnar, gymnasieskolor vid Sveaplan, TV- och vattentorn, industrifastigheter, och bakteriologiska laboratorier är andra aktuella exempel på funktionalistisk bebyggelse som kan vara svår att anpassa till nya verksamheter och krav utan att tappa den specifika historiska förståelsen. Det gäller även underjordiska ledningscentraler.
Ledningscentralen Elefanten
Civilförsvarets ledningscentral Elefanten stod klar 1977 och var då ett av de sista inslagen i den omfattande planeringen av länets civila försvar. Anläggningens materialval, formgivning och färgsättning präglades av orienterbarhet, kvalitetsmedvetenhet och funktionalitet. En lång tunnel leder ned till anläggningen. Genom en krök i tunnelns mitt skapas en bombfälla som var dimensionerad för att ta emot tryckvågen vid en mindre kärnvapenattack. Väl inne står tre byggnader fritt placerade i det 3000 kvadratmeter stora bergrummet. För att hantera de skakningar som uppstår vid ett bombnedslag vilar husen på fjädrande konstruktioner och alla anslutningar mellan byggnaderna är flexibla.
Ingenstans i Elefanten tränger dagsljus in och för att leda tankarna till ett landskap målades i vissa rum en horisontlinje på väggen. Ovanför horisonten påminner färgen om himlen och nedtill om grönskande ängar. Färgsättningen signalerade också vad rummen användes till och gjorde det enklare att orientera sig.
Precis som många övriga delar av anläggningen har matsalen kvar sina tidstypiska 1970-talsmöbler som lyses upp av gula Kostalampor kallade Hinken. På den övre våningen i den största byggnadskroppen ligger ordersalen. Här ryms bland annat telefonväxel, krypteringsrum, radiosamband och alarmcentral. Förläggningen består av ett antal rum med sängar i tre våningar. Väggar, dörrar, tak och draperier har här en starkt grön kulör. I kontrast till toaletter och hygienrum som markeras av en intensivt blå kulör. Ett mindre sällskapsrum ordnades på övervåningen med plats att umgås vid lediga stunder. Rummet är möblerat med låga vita bord och klädda stolar. Arbetet i ledningscentralen var tänkt att ske i 12-timmarsskift så trots att Elefanten rymmer 200 personer ordnades bara knappt 100 sovplatser. Några garderober finns inte, utan kläder hängdes på krokar och värdesaker kunde förvaras i små låsbara fack.
Ledningscentralen Elefanten har i princip aldrig använts som planerat. Genom att vara nästan orörd är den idag ett unikt historiskt arv från efterkrigsperiodens samhällsplanering och beredskapstankar. Det är också ett arv som är komplicerat på grund av dess säkerhetsklassade verksamhet, bergrummets juridiska status och svårigheter med att hitta alternativa sätt att nyttja lokalerna på – som inte raderar ut historien. Många av de bergrum som ligger utkastade runt om i Sverige som del av vårt militära och civila försvar har plomberats och fyllts med vatten eller tömts och fyllts med teknik eller serveranläggningar. Civilförsvaret och dess ofta hemliga underjordiska byggnader involverade större delen av Sveriges befolkning och frågan om hur och om vi ska bevara den historiska perioden rör inte enbart själva byggnaderna utan också de immateriella historier som är kopplade till beredskapsarbetet och en mer övergripande tilltro till samhällsfunktioner.
Avslutning
25 år skiljer Bensinas haltande första steg och ledningscentralen Elefanten åt. En kort period i Stockholms historia som vi idag måste förhandla med och göra historia av. Vad bevarar vi? Hur värderar vi stadsliv, staden och dess byggnader när vi bygger för framtiden? Hur gör vi historien, dess konflikter och processer läsbara i staden och hur kan nytt och gammalt samspela i ett mer dynamiskt och mångfacetterat förhållande till det förflutna?
Samtidens arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt blir alltmer polariserad och stildriven och eldas på av fastmurade ideologiska intressen. Åtminstone känns det ofta så. Historien blir i den hopplösa ekvationen ständigt ett slagträ för att argumentera för det “goda” i den episka kampen mot det “onda”, för det “vackras” triumf över det “fula”, eller för att premiera de stilhistoriska preferenser som en utvald del av “folket” vill ha och för att manifestera den ena förenklade totallösningen efter den andra. Det jag med hjälp av elefanterna ovan vill peka på är det självklara i att historieskrivning är mer komplicerad än så och sällan ger ifrån sig tillräckligt entydiga sanningar för att användas som mall för framtiden.
Jag lämnar den här texten med en uppgift men utan svar. Vi behöver nya perspektiv som utmanar de fastlåsta positionerna kring vad och vems historia är. Vi behöver andra sätt att bevara och presentera det som vi inte längre ser i stadsrummet. Vi behöver perspektiv och metoder som inte ryggar för det fula, det immateriella, det specifika så väl som det underjordiska och hemliga. Först då bottnar staden.
I mitt huvud finns det en femte elefant som trots att jag letar igenom arkiv efter arkiv och bildsamling efter bildsamling inte dyker upp. Det är bilden av en betande cirkuselefant på en äng. I bakgrunden skymtar ett bostadsområde från 1960- eller 70-talet. Men det är en annan text som handlar om senmodernistisk bebyggelse och dess relation till bildkultur, landskaps- och naturbegrepp. Vem vet, kanske dyker den upp här framöver.
Om skribenten
Lars Fridén har läst alldeles för mycket litteraturvetenskap på universitetet men är också utbildad arkitekt och arbetar på Stockholms läns museum som utställningsintendent.